Isabella var så otroligt duktig i måndags! Vi väckte henne lite efter 07.00 och satte sedan fast två Emla-plåster. Ett på hennes lilla hand och ett annat på hennes arm. Läkarna ville ha två möjligheter ifall det inte funkade första gången :(. Vi klädde på oss och Isabella var lugn och fin, precis innan vi skulle åka säger hon: "Åh, vilken rolig dag. Jag tycker om den här dagen!!"
Väl framme på sjukhuset fick hon ta på sig en vit sjukhus-skjorta och följa med in i ett annat rum. Hon satt i mitt knä medan Ronnie höll hennes hand och vi försökte båda två få henne att titta på tvn istället för kanylen. Hon sa inte ett ljud när den underbara sköterskan satte dit kanylen. När sköterskan frågade om det gjorde ont svarade hon: "Pyttelite bara"...
Sedan fick Isabella lägga sig i en säng och hon rullades ner till röntgen-avdelningen. När vi satt utanför och väntade på att få komma in rullades patienten innan ut och det var en liten tjej på kanske två år. Där brast det första gången för mig, jag började gtåta och kände hur paniken kramade mitt hjärta så jag nästan inte fick luft! Jag vände bort huvudet och Ronnie satte sig hos Isabella för att hon inte skulle se mina tårar.
Efter cirka fem minuter var det Isabellas tur. Hon rullades in i ett litet rum med väldigt många nya människor och massor av maskiner. De satte lappar över hennes hjärta och började fråga oss om hennes vikt och födelsedatum. Isabella började skaka lite och gnydde "Mamma, mamma"..... Det gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta och jag ville bara skrika! En narkosläkare började sedan förklara att de skulle söva henne nu och började spruta in något mjölk-färgat i kanylen.... Det sista Isabella sa innan hon rullade upp ögonen och somnade var: "Jag vill ha en spruuuuuutaaa" :):)....
Röntgen tog cirka 40 minuter och vi satt utanför och väntade. När hon rullades ut och låg i fosterställning med slangar och syrgas ville jag bara dö. Det var en fruktansvärd syn som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Hon rullades nu vidare till uppvaket, hon sov väldigt gått i nästan 40 minuter och vaknade sedan med ett ryck! Efter det var hon mer eller mindre klarvaken och ville åka hem.
Hon rullades efter cirka 30 minuter upp till dagvården för att få en smörgås och lite saft! När hon däremot insåg att kanylen skulle plockas ut kom paniken. Hon blev jätte-rädd och grät och gämde sig under stolen så den sista upplevelsen blev inte så rolig tyvärr! Men det gick fort över eftersom hon belönades med en god glass :).
Nu har vi fått en telefontid med en läkare imorgon, han kommer ringa oss runt klockan 13.00 och det känns som att tiden nästan står stilla fram till dess. Men nu snart ska väl äntligen allt detta vara över!
Världens största kram till er från mig!
